Hur stremt som helst!

Aldrig haft så många visningar av ett enda inlägg. Min sexuella läggning är verkligen på tapeten. Stremt!

Har en ny Katla-favorit. Sju sorters apa får se sig besegrad av Mammas Nya Kille – P3 Sveriges Radio – Stremt

Jag skulle vilja släppa en bomb

Jag har funderat på det länge nu. Och nu känns det rätt att komma ur garderoben, en gång för alla.

Jo för att det är nämligen såhär;

Jag är heterosexuell.

Jag förstår att min sexuella läggning förvirrat och skapat diskussioner i all oändlighet där ute. Gillar hon tjejer? Eller gillar hon killar? Eller gillar hon armbågar? Det inte svårt när det är lätt och inte lätt när det är svårt, så att säga.

Så jag släpper den här bomben nu. Hoppas ni förstår.

Jag kommer inte att göra fler uttalanden gällande detta och inte ställa upp i några intervjuer.

MVH

Heteromonstret

(Förtydligande; i alla försök som många gör för att vara öppna, vilket ju är självklart för oss, är det många som helt enkelt förutsätter att jag och Sara är tillsammans. Vilket inte är fallet. Och hur lika självklart det är för vem som helst oavsett läggning att bli sedd för den de är, vill vi ju också bli sedda för de vi faktiskt är. I vårt fall är vi inte ett par.)

Du måste flytta på dig!

Joel fick nog av två Kent-låtar på repeat och gjorde en spellista. “Den här har skönt beat!” säger han och den låt som definitivt lär bli årets sommarplåga går igång. Efter att låten har spelats ytterligare sex gånger på repeat av undertecknad protesterar Joel. “Måste vi lyssna på den här en gång till?”.

Så skålar vi och dansar runt på vardagsrumsgolvet i en dans som hade fått juryn i Lets Dance att svimma. Av förskräckelse, alltså.

Vi minns den där festen. Den där kvällen. De som vi alltid pratar om och därför borde vara svåra att glömma.

25 år och fulla för att slippa vara ansvarsfulla.

Så gammal att folk numera frågar om jag har barn. Helt naturligt lixom. “Du skulle ju kunna ha en sjuåring” som en man sa härom veckan. Skrämmande tanke!

Jag och kombo mindes festligare dagar häromdagen. Tider då det var lite mer legitimt att vara wild and crazy. Och sånt har vi gjort vår beskärda del av. Vemdalen, Härnösand, Stockholm, Sundsvall, Alanya….

Råttan, Vispen, Pingu, Bullen, Mr Muscle och alla andra som fått kodnamn under tiden.

Men i ett annat årtioende, några år senare är det lixom inte förenat med varken livsstil eller image att vara wild and crazy. Nä. Det är en era vi dyker ner och gör återbesök i ibland. När jag står på ett packat dansgolv bland andra packade vuxna människor som inte heller fattat att de inte är 18 år, skaver det illa.

Livet e en fest. Men när alla gamla minnen förgyller mer för stunden än vätskan i glaset flagnar ruset. Gryningssolen kännetecknar inte efterfest längre.

Jag hade sådana drömmande och fina tankar om mitt 25-åriga jag för 10 år sedan. Vuxen. Mogen. Världsbäst.

25 år och inte känner jag mig särskilt vuxen. Jag bara döljer mitt inre barn med ansvar och erfarenheter lite mer för tiden som går. Ibland får det komma ut och leka. Ibland får 18-åringen i mig hoppa runt på vardagsrumsgolvet.

Du måste flytta på dig!

Alina Devecerski – Flytta på dej

Jag ser dig

Finns många pärlor på Kents nya album. Kent – Jag Ser Dig är en av dem.

Alla bah; Jocke berg har solglasögon på sig inomhuuuus!

Men ja, Lady Gaga skred omkring i en köttklänning en gång i tiden.

Så att… Hade hon haft solbrillor på sig också hade väl alla svimmat.

Kropp kropp kropp

Nuläget

23 mars

Det bästa med att ha lite fett på kroppen är att ombilda detta.

Det där som kommer efter

Jag har inte sett dokumentären Ingen riktig våldtäkt som gått på SVT 1 under kvällen, eller Debatt efteråt. Men jag har funderat på ett inlägg kring ämnet länge. Och det kommer här.

Såhär 25 år in på livet har jag försökt lära mig vilka människor jag bör undvika. Främst män då, eftersom jag är mer för män än kvinnor på den fronten så att säga. Men jag slutar aldrig förvånas. För det går helt enkelt inte att generalisera typer.

Jag hoppar här över alla storys.

För i slutändan när övergrepp, psykologiska utpressningar, sexuella trakasserier, våldsamma män, psykopater, stalkers, eller lögnare bara är ett verkligt faktum förväntas jag ändå inte ha något bagage när jag träffar någon ny. Jag ska helst vara “söt, trygg och gilla lugna hemmakvällar”. Oavsett hur min eller någons bakgrund ser ut förväntas inget finnas där.

Jag är den jag är och allt det där som gjorts mot mig finns med där. Ska jag förtrycka det? Nej, jag bearbetar och jag försöker gå vidare. Jag vill varken vara ett offer eller känna mig som ett, men bemötandet jag får gör mig oftast avskräckt. Jag begränsar mig inte men andra gör gärna det.

Många män illa upp när jag berättar om vissa saker ur den där ryggsäcken. De försöker bortförklara det andra gjort mot mig. “Äh, ta det som en komplimang”, som flera olika män sa om de sexuella trakasserier jag blev utsatt för. De var sjukt obehagliga, men jag skulle uppenbart ha tagit emot dem som något positivt. Som komplimanger. Ännu mer obehagligt. Flera personer jag litade på ställde sig på förövarens sida.

Det är här jag blir orolig på ett helt nytt sätt. Det är här jag förstår hur dålig insikten och förståelsen är. Att det rapporteras, gestaltas och berättas om fruktansvärda saker hela tiden men det pratas inte särskilt mycket om hur det hanteras och påverkar människor. Det göms och glöms. Och det skrämmer mig.

Så. Jag vill kanske inte prata om allt det där jag varit med om längre. Det har jag gjort klart. Jag vill prata om sen. Vad händer sen då? Hur går man vidare? Var finns förståelsen? Hur bemöts vi efteråt egentligen och vad säger det om världen vi lever i?

Det finns aspekter av allt. Jag är långt ifrån ensam. Men i det här känns det rätt ensamt faktiskt.

Vila

Fem timmar spinning på fyra dagar. Tycker verkligen att det är jätteroligt och att köra två timmar är inget problem. I början av året när jag började köra var varje pass jobbigt. Nu kan jag köra bara “vanliga” pass på lagom nivå. Skönt att kunna växla mellan nivåer och inte bara känna att allt är jättejobbigt. Den här träningsdosen och konditionen jag bygger har inte varit såhär bra på många år.

Men jag har känningar i knäna. Tydligen vanligt i “början”. Så nu blir det vila tills på tisdag. Och det är väl inget jag jublar över direkt.

Men jag kan ju tillägga att jag är sjukt glad att jag hittat ett träningssätt som kroppen faktiskt gillar. Och att jag har hittat tre pass jag fullkomligt älskar. Jag lever lixom som mest när jag kör de där.